Rädd för rädsla

För att kort beskriva rädslor jag upplevde under livets gång och rädslans manifestationer, vill jag dela upp de i två generella grupper: rädsla med anledning och utan.

Rädsla med anledning: här upplevs det alltid en påtaglig fara för min fysiska existens eller oro för en obehaglig situation. Den är lätthanterlig. Den bygger på livserfarenhet och instinkter – självbevarelsedrift. Åtgärdas oftast genom fysisk handling - man flyr, drar sig ur, hittar en utväg eller löser ett besvärligt problem.

Rädsla utan anledning uttrycker sig på många sätt och har ett samlingsnamn – ångest. Ångesten är mycket klurigare än sin materiella bror. Den smyger sig på en utan förvarning, oftast under sömnen. Man vaknar upp på morgonen, med redan pumpande adrenalin i sitt blodomlopp.

Ångesten ger mig en förfärlig, komplex känsla av otrygghet, osäkerhet och en låg självkänsla. Första önskan är att fly och gömma mig – isolera mig från omvärlden.

Idag förstår jag varför det händer, men kommer inte skriva om det här. Kanske senare, om någon frågar.

Ångesten finns där subtilt, hela tiden. Den är som radiovågor, penetrerar rymden omkring en. Jag kan inte trolla bort den, men jag kan sluta reagera och ta kontroll över mina känslor. Det är nödvändigt att bekanta sig med ångesten, inte försöka fly den. Jag möter upp min motståndare ”face to face” (det känns pirrigt i början). Jag frågar vad den vill med mig och om den har något att säga. I 99,9 % av alla fall, blir det bara nonsens. Antingen rycker ångesten på axlarna och försvinner eller först piper med en skrovlig röst:”Du är dum, dum, dum, dum!”, för att sedan dunsta bort till sin ursprungsplats.

Ha-ha-ha! Jag var ju rädd för en rädsla! Det blev så uppenbart att bakom ångesten finns … en innehållslös tomhet – en illusion.

Min ångest besöker mig än idag, allt mera sällan. Den ”kramar” mitt hjärta med sin iskalla hand. Jag hälsar och välkomnar den som en gammal bekant. Under sådana dagar väljer jag att ha en lugn inställning mot min omgivning och koncentrerar mig mest på mitt inre, känner, lyssnar och utforskar mig själv.

Det fungerar bra. Livsglädje och uppskattning för mitt eget liv och Liv generellt är tillbaka. Min upplevelse av omvärlden förändras successivt till en behagligare form. Min värld är påtagligt annorlunda idag - den skrämmer mig inte längre. Någon slags blockering lyftes bort från mina sinnen och min förnimmelseförmåga blev rikare och djupare. Det känns som om jag hade fått ytterligare ett sinne - en sanningskännare. Det blev lätt att se vad som är falskt och vad som är sant.

”Själv är bästa dräng”

Så sant, så sant. Jag har aldrig mått så bra av att vara älskad, som nu, när jag älskar mig själv uppriktigt. Jag vet ju bäst av alla, vad jag själv behöver. Vem kan skämma bort mig, ge mig tid att vila, ha roligt, visa uppskattning, berömma mig - just då när jag behöver det? Vem kan överraska med en spännande resa i det mest konfliktlösa sällskapet någonsin - jag med mig själv. Vem kan ge mig i present exakt den saken jag drömde om så länge, i all hemlighet? Jag kan tänka på minst ett tusen andra saker, som jag kan ohämmat generöst ge till mig själv. Det är så härligt givande - att älska mig själv. Ingen annan kan göra det bättre än jag.

Sökande efter kärlek

Hundar och katter har varit i människornas sällskap i alla år. Hundar har en enastående förmåga, att älska oss som vi är, utan krav, även om vi behandlar de illa ibland. Många människor tycker om hundar. Katter, älskar främst sig själva, tillåter oss att älska dem och vill bli bemöta med respekt. Många människor tycker om katter. Våra älskade följeslagare. Kan de lära oss kärlek?

Sedan tonåren har jag enträget letat efter någon som kan älska mig. Föräldrar hade säkert älskat mig, mest som sin ägodel, övertygade om sin rätt att forma mig efter sitt förstånd. Jag protesterade, de kritiserade - vi hade skilda åsikter - hopplöst, de kunde inte älska mig som jag var. Jag gick ut i vida världen att leta efter de fantastiska människor som skulle upptäcka att jag är värd att älskas. 

Efter många år av besvikelse, gick det upp för mig, att

den människa, som hade första tjing i kö för att älska mig som jag är - var mig själv.

Nödvändig insikt

Nyckelord är "naturligt". En dag blev jag medveten om att mitt liv är inte naturligt. Stiga upp på morgonen, gå till jobbet, få betalt, köpa nödvändigheter, betala räkningar, äta, sova, vakna, gå till jobbet igen - mekanisk, själsdödande rutin, i mina ögon. Rutinen kan man krydda med drömmar, resor, umgänge med andra människor. Är det naturligt att tröttna på detta också? Skapa relationer, utveckla relationer, avsluta relationer, gå vidare... och sen då? Mitt liv som ett oändligt, krävande, brådskande, till slut uttråkande ekorrhjul. Blir det aldrig mer än så?
 

Det känns som om jag hade sett, gjort, prövat allt i denna världen. Nu var det inte roligt längre, inte någonting värd  att leva för, för min egen del. Ingenting, utom själva Livet. Lämna livet frivilligt i förtid är också onaturligt, så vad är det för mening att fortsätta? Frågar man, så får man svar – så småningom.